Min värsta mardröm

Som ni alla kära läsare vet så har jag varit en del frånvarande från bloggen och jag tänkte faktiskt ta tag i och berätta varför för er: 

För ungefär 2 år sedan kom det in en ny person i mitt liv. Hon hette Helena och det var verkligen en person jag inte ville träffa.
Det var min pappas nya tjej och jag ville inte att han skulle ha någon annan än min mamma.

Nu tror jag att några av er tänker "Vad är det för speciellt med detta, det är många som träffar en ny?" Men tyvärr så kom Helena redan in i bilden för många år sedan, då min mamma och pappa fortfarande var gifta.
Ja ni förstår vad jag menar med det.

För 1 år sedan flyttade min mamma ifrån pappa och skilsmässan var faktiskt väldigt hård.
Det tog hårt på både mig & min syster, men min syster är 20 år och är lite starkare än mig.

Sommaren 2014, alltså i somras så träffade jag denna nya människan "Helena" för första gången.
Jag var inte ens beredd på att träffa henne, utan hon bara kom in i trädgården medans jag badade i poolen med 2 kompisar.
Jag minns att hon sa "Hej" och sedan gick direkt in i huset. Inte ens på hennes hej svarade jag..

Min syster kom lite bättre överens med Helena än vad jag gjorde. Kanske dels för att hon gav henne en chans men också för att hon inte var lika kall mot Helena som jag var.

Jag och Helena, vi klickade inte alls. Jag skulle vilja säga att hon var som en myra för mig men mer som en elefant när jag tänker efter.
Varje morgon, varje eftermiddag och varje kväll var hon där. Alltså ivägen för mig.
Vart jag än skulle med pappa, så skulle hon med. Jag hade inget att tala om när det gällde det.
Pappa ville att Helena skulle vara där, för det var praktiskt att hon kunde hjälpa honom med huset. När jag pratade med min pappa förstod han inte.
Först när jag började gråta så "förstod" han. Då lovade han mig och min syster saker som exempelvis "Hon kommer bara att vara här varannan vecka" Men tror ni det höll? - Absolut inte!
Han sa det bara för stunden, för att göra oss lugna och för att det inte skulle bli något bråk.

Detta slutade då med att jag tog tag i saken med mina egna händer.
Mitt enda mål är att bli av med Helena. Det var det enda jag hade i huvudet dagarna långa..
På lektionerna i skolan satt jag och dagdrömde. Hur skulle jag få bort henne från vår familj?

Helena tog upp min tid, hon fanns där och irriterade i mina tankar dag som natt.
Mina kompisar såg henne när dem var hos mig och började fråga vem det var.
Jag hade inte berättat om henne, varför skulle jag det? Min plan var ju att få bort henne så fort som möjligt och tänkte inte att dem behövde veta vem hon var eller någonting om henne.

Sen alla dessa gånger som Helena har fått mig och min pappa att bråka. Det är fruktansvärt!
Att vi så många gånger ska ha behövt bråka bara för att Helena är där, eller för att någonting inte är rätt och passar henne.
Tyvärr har jag och min pappa glidit ifrån varandra en del pågrund av henne.

Hennes tanke var och är säkert fortfarande att få bo i ett fint hus tillsammans med en man som köper det hon vill ha och gör henne nöjd. Som mina kompisar uttrycker det "hon glider på ett bananskal".
Att där finns några barn i vägen stör förmodligen henne då allting hade varit mycket lättare för henne om inte jag var där. Men att hon stör sig på mig, det känner jag är bra.

Tänk er att det finns en person som har förstört din familj, splittrat den i bitar och sårat varenda familjemedlem och alla nära & kära.
Tänk att den personen ska flytta in i ditt hem, att den personen ska bli accepterad och tro att jag någonsin kommer att respektera henne. Hur kan man tro att jag ska kunna respektera henne när hon har legat i mamma och pappas säng medans jag, mamma och min syster har varit bortresta.
Tänk att hon tar dit alla sina saker, att hon ändrar om i alla kökslådor så att jag inte hittar någonting och speciellt att hon verkligen ALLTID är där. Tänk er det!

Jag vet inte om ni har hunnit få en bild av Helena ännu? Men då kan jag säga hur min första uppfattning var och ärligt talat så är det fortfarande min uppfattning.
- En tjej på 40 år som inte har något jobb. Hon har blont långt hår, väldigt smal och sedan ovanpå allt så har hon silikonbröst.
Hennes vardag består av att träna, äta nyttigt och att städa vårt hus så att pappa blir nöjd.
För mig är det rent ut sagt en Golddigger.

Idag har det gått ungefär ett halvt år som jag har "levt" tillsammans med Helena.
Jag bor självklart mestadels hos mamma men när jag är hos pappa så måste jag stå ut med denna kvinnan.

Helena har självklart märkt att jag inte tycker om henne vilket gör att hon har fått en attityd tillbaka till mig som jag inte tolererar.

Jag tänkte ge er ett exempel.
Häromdagen kom jag hem till pappa efter att ha varit hos mamma i över en vecka. Jag skulle fortsätta att vara hos mamma men jag skulle hämta en sak hos pappa.
Då var Helena där såklart och det första hon sa till mig var: "Har du sett min pälsväst Elin?"
Nej det har jag inte, svarade jag. Vilket jag inte hade! Jag sa till och med "Jag visste inte att du hade en pälsväst!"
Hon gick då upp till min syster och frågade om hon hade sett den.. och sedan åkte jag till mamma igen så där slutade väl det.
Men det roliga är att i fredags smsade Helena mig och skrev något i form med "Undrar du inte varför jag frågade dig allra först om du hade sett pälsvästen Elin?"
Jag skulle absolut kalla det en pik. Att hon syftar på att jag har tagit/stulit hennes pälsväst.
- Jag svarade henne med något i stil med "Du kan väl bara ta pappas kreditkort igen och köpa en ny, för du har väl ändå inte betalat den själv? som vanligt.."
Vad tycker ni? Borde jag tolerera det? Att sådana saker händer jämt och ständigt. Vad tycker ni?
Nu tog jag ett rätt lugnt exempel, men jag tror att ni fattar om jag säger att det har uppstått betydligt värre konflikter mellan oss två.

En av dem mest sorgliga saker med detta är att min pappa förstår ingenting.
Han är på Helenas sida, dag som natt och försvarar alltid henne.
Rent ut sagt måste jag säga att det känns som att han är på en annan planet, och då är min största önskan att han kommer ner med fötterna på jorden igen.

Våra bekanta och våra vänner har börjat träffa Helena sakta men säkert.
Det är förmodligen ingenting de vill, då min mamma står dem väldigt nära.
Men, som sagt är de pappas nya tjej så de får väl ta sig i kragen och börja acceptera henne också.
Jag tycker det är absurt, och jag mår så fruktansvärt dåligt över att Helena har kommit in i mitt liv.
Alla i släkten tycker illa om henne och vill inte ha med henne att göra så jag förstår inte varför hon inte tar sitt pick och pack och ger sig av.

Med denna texten ville jag förmedla att familjen är det viktigaste du har.
Och jag vill då passa på att tacka alla mina nära och kära som finns här för mig/oss dag som natt.
Utan min kära släkt så skulle jag aldrig klara att gå igenom detta.
Men tyvärr är detta inte över än tyvärr, men vi får hoppas att det snart tar ett slut.

Ps: Helena, jag vet att du har läst detta. Så tänkte bara säga att du kan läsa detta om och om igen tills du fattar.